Idag är de ofrivilligt barnlösas dag. I Finland har de personer som längtar efter att bli förälder uppmärksammats sedan 1994 med lapsettomien lauantai. Dessa personer är många, uppskattat var femte i vuxen ålder.
Själv har jag berörts av temat ofrivillig barnlöshet från flera olika synvinklar. Från att själv vara ung och odödlig, med tanken att alla möjligheter är öppna i livet. Känslan ändrades våren då jag fyllde 23, då spenderade jag större delen av tiden på en gynekologisk avdelning. Behandlades för äggstocksinflammation och hårda smärtor, smärtor som kom tillbaka med jämna mellanrum. I slutet på våren blev det operation med endometrios som fynd. Kan fortfarande ibland höra läkarens ord ”om du hittar en någorlunda bra pappakandidat, så ska du inte vänta med att försöka få barn”. Lärde mig även ett nytt ord, infertilitet. Den sommaren funderade jag på att det självklara – att bli mamma – kanske aldrig kommer att hända mig. På läkarens uppmaning och om min dåvarande pojkvän, efter ett halvårs sällskapande var pappakandidaten till mina barn. Han var och är den bästa pappa för våra barn. Följande höst var första barnet på väg.
Njöt av bebisen och efter bebisåret kom tanken, kunde jag/vi kanske få ett till barn? Samtidigt kom skuldkänslorna, får jag önska ett barn till? Hade ju redan ett härligt barn, var det inte tillräcklig? Borde ju vara lycklig och nöjd, detta var mer än mången annan fått. Fick ett andra barn och var härligt att få vara tvåbarnsmamma. Samtidigt blev det ännu tydligare att jag ville lära mig mer om kvinnokroppen och att jag skulle bli barnmorska.
Varför berättar jag detta? Ja, det är att blotta en del av det innersta, samtidigt har det gett mig så mycket i mitt sätt att vara som barnmorska. Är mycket medveten om att jag har inte haft år av barnlöshet och kan endast lite ana mig till den plåga och alla de känslor de med längre eller bestående barnlöshet känner. Samtidigt vet jag att det är svårt att berätta om dessa känslor, det syns ju inte utåt, samtidigt är de en del av den egna verkligheten. Känslorna kan kännas tabubelagda, för små eller obetydliga, eller ens för svåra att våga tänka själv. Vi behöver mera kunskap och förståelse, både som barnmorskor och som medmänniskor, om ofrivillig barnlöshet, och hur det påverkar livet över lag samt en möjlig graviditet och tiden som nybliven förälder.
Arbetade längre som ”sissi”barnmorska och har fått stötta personer då de full av förväntan kommer till första ultraljudet och går därifrån med livet som slutade innan det ordentligt hann börja. Stöttat familjer under graviditeten, då varje dag kan vara en kamp och för att för en liten stund våga hoppas att detta barn kommer bli en del av familjen. Funnits med familjerna som kom ända fram till förlossningsenheten, där stunderna är så känslofyllda och härliga att se, när spänningen lite lättar då bebisen föds och gråter för första gången. Har som vän fått finnas med när barnlösheten blivit bestående i deras liv.
Arbetar nu på Folkhälsan med hälsofrämjande för blivande familjer och kommer direkt eller indirekt i kontakt med flera familjer. Vi ordnar Längtans café kamratstödsgrupper, där deltagarna har primär eller sekundär barnlöshet och ledaren själv har personlig erfarenhet av barnlösheten. Att få och ge kamratstöd är oerhört viktigt och värdefullt, både för kvinnor och män! För en del av deltagarna har det varit en lång process att erkänna barnlösheten och vidare söka vård och till kamratstöd. Delar två citat av deltagarna:
”Kamratstödet har varit oerhört givande. Gruppen är en fristad där man får dela frustration, gråt och mycket skratt om ett ämne som i många sammanhang känns oerhört ensamt.”
”Jag var cynisk och arg och ville absolut inte gå med i någon stödgrupp. Till slut gjorde jag det ändå, tack och lov. Just grupptillhörigheten är så befriande. Att få vrida och vända på allt som känns svårt och sårigt. Vi är många, vi är inte ensamma.”
Sänder en varm kram och krafter till alla som berörs av ofrivillig barnlöshet