Medan man i Sverige firar Gustav Adolfsdagen den 6.11, firar vi i Finland svenska dagen. Det har vi gjort här sedan år 1908. Nuförtiden firas svenska veckan och huvudfesten ordnar Folktinget. I år infaller svenska dagen på söndag den här veckan, vilket gör att vi nu är inne i svenska veckan.
Själv definierar jag mig som helt svenskspråkig. Jag ser mig inte som tvåspråkig fastän min finska är bra nuförtiden. Men så har jag fått växa upp i en minoritet med dagis, skola och utbildning på svenska. Det är och har varit väldigt viktigt för mig personligen att under uppväxten och som ung vuxen under studietiden få uttrycka mig på mitt modersmål och samtidigt småningom lära mig finska vid sidan om. Som barn handlade svenska dagen för mig mest om att vi i skolan skulle kunna Modersmålets sång utantill. I ungdomen hade jag också finskspråkiga vänner, vilket underlättade inlärningen av majoritetsspråket. Sedan under studietiden förbättrades min finska avsevärt via praktikperioderna som hör barnmorskestudierna.
I dagens läge jobbar jag inom förlossningsvården. Jag är innerligt glad över att jag på min arbetsplats får ha ”svenska dagen” varje dag. Med det menar jag att jag får vara mig själv och ingen dömer mig om min finska inte är perfekt. Alla förstår att jag på kaffepausen under nattens småtimmar är trött och att finskan inte flyter lika smidigt som annars. Med många talar jag också tidvis svenska, dels för att jag blivit ombedd att göra det, dels för att det kommer spontant. Ibland är det också lättast att få speciellt känslor sagda på sitt modersmål. Hittills har ingen sagt ett ont ord. Också andra modersmål än finska och svenska respekteras på min arbetsplats och behövs när vi bemöter de gravida samt föderskorna och deras stödpersoner.
För den som ska bli förälder är det viktigt att ifall hen önskar, ska hen få vård på sitt modersmål. I teorin betyder det att vård ska finnas tillgänglig på åtminstone de två inhemska språken. I praktiken är det kanske svårt att alltid ordna, men jag är stolt över min arbetsplats där attityden är väldigt positiv till alla möjliga språk. Flera kolleger skulle vilja kunna svenska bättre och faktum är att många kan så mycket bättre än de själva inser. Jag skulle vilja uppmana alla som känner sig bekvämast på svenska att våga fråga efter svenskspråkig vård. Och uppmana alla kolleger som någon gång läst svenska i skolan att modigt säga att du kan lite svenska och på det sättet möjliggöra för familjen att välja vilket språk de använder. Det är en trygghet att höra att någon kan ens lite, så att det är ok att uttrycka det mest sårbara på svenska. Eller på någon slags både och. En levande tvåspråkighet betyder både och. Inte antingen eller. Glad svenska veckan och inte minst glad svenska dagen till er alla.