Digitalisering är vardag för de flesta i dagens läge. Hur man upplever förändringarna är individuellt och mycket det påverkar arbetet varierar. Även inom vården är digitaliseringen vardag. Flera av arbetstagarna har var med då man antecknade i pappersjournaler, och fått se den snabba processen till att allt dokumenteras elektroniskt. Program har kommit och gått, inlärningen och att använda de nya programmen har tagit tid. I våras övergick bl.a. förlossningssjukhusen i södra Finland till ett nytt helhets täckande klient- och patientdatasystem. Det har krävt en lång period av arbetsplats-skolning och inkörningsperiod därpå, efter vilken programmet ännu känns obekant och svårt. Även att det tagit mer än de borde gett.
Nyligen publicerade Institutet för hälsa och välfärd, THL, arbetsbladet “digityö & stressi” (ung. digitalisering och stress). Det handlar om hur informationssystemen stöder de professionella inom vårdbranschen, både läkare och vårdpersonal. Materialet för datainsamlingen är från flera undersökningar, från 2006 fram till 2017, samt en fokusgruppintervju från 2018. De stigande stressnivåerna och svaga skolvitsord tydde på att systemen är för svåra att använda. Det som lyftes upp var att informationssystemen måste vara lätta att använda, personalen ska få tillräckligt med utbildning och stöd. I planeringsskede är det viktigt att ha systemspecialisterna med och att de är med på fältet där de nätverkar vid problemlösningar. Även viktigt att förändringarna först testas på en liten grupp, och att ansvarspersonerna binds till uppgiften och att de är motiverade. Det konstaterades att det som påverkar välbefinnandet på arbetet var hur bra informations-systemen fungerar, att arbetstagaren kan påverka sitt eget arbete och att det är hälsofrämjande att det finns tillräckliga resurser och tekniskt stöd. Välbefinnandet på arbetsplatsen är på ledarens ansvar, och fungerande informationssystem främjar välbefinnandet. För att lyckas då man tar i bruk nya system, rekommenderar arbetsbladet att ledningen planerar noggrant och att arbetstagarna får tillräcklig inskolning, samt minimera störande faktorer t.ex. att det är bråttom på arbetet. Då ledarskapet sker med kunskapen före, betyder det att man i realtid har tillgång till materialet, som även skall vara lättanvändbart och av hög kvalitet. Det är på ledingens ansvar att personalen är medveten om patientsäkerheten och sekretessen, och möjliggöra utbildning och utveckling. (Vehko m. fl. 2019 ss. 5, 11-13, 16, 22-23)
Hur gick det då i praktiken när det nya informationssystemet togs i bruk? Flera i personalen kände stress och otillräcklighet då de upplevde att de inte fått tillräckligt med inskolning, men flera tog även det hela med ro. Vi hade ett par arbetstagare mer per tur och kunde få personlig handledning, vilket var bra. Flera upplevde och upplever ännu efter några månader med det nya datasystemet, att patienten får ännu mindre tid av oss barnmorskor än tidigare. Gällande mig själv, som arbetar både på avdelningen och i operationssalen samt uppvaket, så upplever jag inte fick tillräckligt eller ett enda tillfälle med stödpersonerna på alla arbetspunkter och detta ledde till en frustation över hur ibruktagandet hade planerats. Ett exempel är då jag var första gången i uppvaket och inte ordentligt kunde använda programmet. Det hade inte planerats någon stödperson till den arbetsturen, och sedanutbildnkingen var det flera månader. Jag vårdade en nyoperad kvinna och kämpade på med programmet, en kollega kom och försökte hjälpa mig, och småningom var vi många runt datorn och när den vårdbehövande kvinnan utbrister ”seitsemän ihmistä hoitaa tietokonetta eikä kukaan hoida minua” (ung. sju personer sköter datorn och ingen vårdar mig). Kändes inte bra, trots att hon just i den sekunden inte behövde något gällande den fysiska vården, men allt det övriga blev lidande pga. datasystemet. Den känslan som vi hade ingivit patienten, var definitivt inte vad vi önskade henne eller heller var THL rekommenderar att slutresultatet skall vara då nya informationssystemen tas i bruk.
Digitalisering inom vården är annat än datasystem, och det syns redan i under studietiden. Tidigare skedde undervisningen i klass, alla studerande på plats och föreläsaren hade planerat lektionen, där föreläsningen var den enda metoden och viktigaste materialet var samlat på oh-hinnor. I dagens läge är studeranden kanske inte ens på plats om en föreläsning hålles, de kan delta på distans eller se på föreläsningen senare. Det har konstaterats att undervisning i föreläsningsform är gammaldags och ger studeranden minst. Millenierna har en helt annan inställning till inlärning, de har vuxit upp i en digital värld. T.ex. läkarstuderanden föredrar att ha lektion på distans framom att resa en bit bort för att delta. Simuleringarna är vardag inom dagens vårdutbildning. (Smith & Foley 2016 ss. 763-764) Regelbundet simuleras det på sjukhusen, så att personalen kan upprätthålla sin kunskap, men även utvärdera eller förnya en vårdprocess, vårdkedja eller liknande. Genom simuleringen får alla arbetstagare, både vårdare från olika avdelningar och läkare med olika specialisering, men även t.ex. sekreterare en bra inblick i själva situationen och samtidigt möjlighet att påverka det egna arbetet genom att delta i simuleringstillfället och feedbacken efteråt. I dagens läge ser de flesta på vårt sjukhus simuleringarna som något positivt och deltar gärna i dem.
Digitaliseringen påverkar även genom alla olika kommunikationsmedel som används både på arbetet och i privatlivet. Att hela tiden vara uppkopplad, hela tiden vara tillgänglig och uppdatera sin situation är vardag för de flesta och anses vara en del av livet. Men har vi som individer kontroll och kan vi hålla isär arbets- och privatlivet? Hur mycket tränger det ena in i det andra och hur påverkar det att hela tiden vara tillgänglig? Mellner och Aronsson har skrivit om hållbart ledarskap och bl.a. konserterat sig på gränskongruensen mellan arbets- och privatlivet. Om vår arbetstid splittras utöver den egentliga arbetstiden, kan vi då släppa taget under fritiden? Om vi inte kan, påverkar det vår sömn och återhämtningen. Hur vi upplever det hela och hur lika vi upplever att vår ledare tänker om gränsdragningen gällande tillgängligheten påverkar hur lätt man upplever att det är att släppa kravet mentalt när man är ledig. Ledaren har en viktig uppgift som förebild, arbetstagaren förutsätts ha ett medvetet förhållningssätt till att gränsförhandla och att kunna säga nej. Arbetsplatser som stöder segmentering ökar arbetstagarens möjligheter att sätta gränser till att vara uppkopplad till arbetet och de har lättare att mentalt släppa taget. Arbetsplatser som stöder de anställdas möjligheter att sätta gränser kring teknikuppkoppling till arbetet på fritiden leder till att de mentalt lättare kunna släppa jobbet då man är ledig och det har visat att det minskar stress och konflikten mellan arbetet och privatlivet, samt att arbetstillfredsställelsen ökar. (Mellner & Aronsson 2018 ss. 166–168)
Slutligen kan konstateras att digitaliseringen påverkar vardagen, såväl på arbetet som på fritiden. Hur mycket beror både på ledningen och arbetstagaren själv, men klart är att det påverkar oss. Digitaliseringen inom vården, kommer att bli ännu mer märkbar och betydelsefull inom de närmaste åren. Arbetstagare och ledare kommer att alltid behövas inom vården, och digitalisering kan bli en möjlighet bara vi vågar övervinna och kan se bortom hoten.